Scen och sadism

Såhär slutade Sanna Huldén sin recension av Teater Mars clownteaterföreställning Tre systrar - alla kommer till Moskva i Per Sörbergs regi:

"Tack för att ni är modiga. För att ni vågar vara de clowner ni är och dessutom fräcka nog att njuta av det. Tack för att ni sa alla de där stora fina sakerna om livets mening. Tack för att ni sjöng om att solen går upp i öster och ner i väst. Och tack för att jag fick vara i fred där jag satt."

Den sista raden förbryllade mig och tilltalade mig samtidigt i sin naiva ärlighet. Här kommer Teater Mars med en föreställning där det improvisatoriska ges stort utrymme och där publiken äntligen skall "få vara med"; en föreställning där det skall uppstå en dialog mellan scen och salong. Och trots att Huldén uppenbarligen älskade föreställningen (som jag själv recenserade i Kontur och förhöll mig betydligt mer kritiskt till) tackar hon skådespelarna för att de inte avkrävde henne annat än att få förbli den passiva åskådaren som denna form av teater uppenbarligen utmanar (vare sig Commedia dell'arte eller den elisabetanska teatern kände till den stillatigande åskådaren som sitter tyst i skydd av mörkret och låst i sin bänk). Huldéns recension fick mig - och nu talar jag om teater i allmänhet, inte längre om Teater Mars föreställning, som jag inte upplever innehöll några gentemot publiken sadistiska element - att fundera på vad man på teatrarna gör för att bryta ner den fjärde väggen och "nå ut till publiken" igen. Inte så sällan får Commedia dell'arte i sådana fall fungera som förebild. Ofta brukar man i det historiska avantgardets teater (futurismen, dada etc) se ursprunget till dagens publikprovokationer: Med ens var det inte längre meningen att folk på teatern tryggt skulle kunna sitta och smälta sin middag och låta sig underhållas. Futuristerna kom i sina manifest med råd om hur man kunde driva publiken till blint raseri, t ex genom att sätta lim på sätena eller sälja samma biljetter till olika personer. Men hur långt ifrån varandra ligger egentligen inte publikprovokationen som den tar sig ut i t ex futurismen från hur den i teatern oftast ser ut idag? Väldigt långt. Och jag inte tycker att den här frågan alls brukar problematiseras.
Huldéns slutkläm visar på i hur hög grad man idag likställer publikprovokation med att attackera enskilda åskådare. Hon uttrycker den rädsla som finns för att bli utplockad, kanske rentav uppdragen på scen mot sin vilja. Vad har en sådan handling från skådespelarnas sida att göra t ex med ett ifrågasättande av konsten? Skådespelarna agerar ju i ett sådant läge ur en maktposition, och publiken tvingas spela på deras villkor (men oförberedda) och den komiska effekten bygger i hög grad på den offentliga skam som den utplockade (det gäller nästan alltid att man plockas ut alldeles ensam) utsätts för. Huldéns kommentar avslöjar den rädsla som finns hos publiken: ju mer interaktivt det blir, desto större är faran för att plötsligt ofrivilligt bli involverad i det som händer på scen och att exponeras mot sin vilja (ifall man inte väljer att framstå som "tråkig" och "vägrar samarbeta")
Det här ligger långt från publikprovokationerna i det historiska avantgardet; där hetsade man publiken, men som ett kollektiv som potentiellt var farligt för dem som stod på scen. I en sådan teater finns betydlig mer revolutionär potential än i den sadistiska form av publikprovokationer i avantgardets eller experimentets namn som florerar på teatrarna idag. De bar dessutom i själva verket redan långt före alla realitytv-shower på samma ingredienser. Publikprovokationen i det historiska avantgardets teater handlade om att uppvigla människor att ifrågasätta den gräns som gjorde dem till passiva iakttagare, men som ett starkt kollektiv. Samtiden däremot har ett perverterat förhållande till skammen. Den älskar individens sårbarhet. Den som påstår att det bara syns i media har fel; det syns också på teatrarna.

Stella