365 ways of doing and undoing orientalism

Såg 12.9 vid Teatro Sociale i Trento Willy Tsaos, Xing Liangs och Sang Jijias 365 ways of doing and undoing orientalism. Den var teknisk, symbolistisk, och filosofiskt sätt skulle man kunna säga att man i koreografin analyserade myter och stereotypier i orientalism, sant den kinesiska kulturens förhållande till den västerländska. Hong Kong -gruppen City Contemporary Dance Company var så holistiskt bra att man var tvungen att hålla andan genom hela föreställningen. Flaggor, fanor, svärd, stereotypiskt västerländska och österländska kläder, och jättefina ljus... Allt detta användes för att åstadtkomma en upplevelse där öst och väst på något sätt möttes symboliskt. Man fick en känsla som man skulle ha förstått mera hur kulturen i städer som Hong Kong och Singapore funkar, och hur kaotiskt det kan vara symboliskt. Började tänka att i bildkonst är allt som har och göra med kulturkrockar på något sätt så trist retoriskt och politiskt superkorrekt. I dans behöver man inte förklara något, och det märks.

Föreställningen i Trento var en del av OrienteOccidente -festivalen (Trento, Valle di Sella, Rovereto).

Max

UMKA, visuell teater och teaterfestivaler som kontext

Jag har delvis bott i Björneborg redan i tre år, men nu hann jag för första gången ta del i Lainsuojattomat-festivalen. Söndagen den 7 september var jag och se på UMKA (Riga), en visuell teatergrupp som har redan blivit legendarisk i de Baltiska staterna, fast medlemmarna kan inte ha hunnit bli äldre än trettio år.

Det var nog inte så bra som jag hade tänkt mig, med man kan ju inte förvänta att en grupp som är pionjär i visuell teater skulle år efter år kunna producera extrabra föreställningar. Norlevo FM var en cynisk och deprimerande analys om storstadsliv, som kanske passar bra in i den våldsamt kapitalistiska situationen som man just nu lever i Riga, men som teaterkonst i internationell kontext hade pjäsen inte så mycket att ge som narration. Det intressanta var ändå gruppens kreativa sätt att använda maskar, animation och målade planschar. UMKA är definitivt en av dom grupperna som skulle kunna ge föreställningar på dans-, animation-, bildkonst och teaterfestivaler, men frågar igen mig själv: vad är det som håller dem i teatervärlden? Det performativa och det teatrala blir bara större och större i bildkonsten, och det visuella aktiveras år efter år mera inom teaterns värld. När kommer dessa marginaler att mötas? Det finns ju redan konstnärer som Paul McCarthy som är kända i både världar, men det skulle finnas så mycket som man skulle kunna visa upp i samma (gemensamma? nya?) kontext. Att sätta ihop en festival med UMKA, Complicite, absurd dockteater, och sen bildkonstnärer som Paul McCarthy, John Bock, osv. skulle vara fantastiskt fint, men skulle publike(r)n(a) hitta dit? Största delen av teatervärlden vet hemskt lite om bildkonst och vice versa. Skulle en helt ny kategori av konst, som man på sätt och har försökt åstadtkomma teoretiskt med begrepp som performing, kunna byggas upp – och vad skulle man kunna kalla den för? Mobile Visual Art skulle kanske funka på engelska… Å andra sidan, dans har alltid varit jättenära visuell kultur…

Max

Homo Alibi / Riga

Efter ett långt veckoslut i Riga där teaterfestivalen Homo Alibi i år hade dock- och objektteater som tema, sitter jag mer än någonsin och tänker på förhållandet mellan teater och visuell kultur. Jag har redan länge älskat Akhe, och nu igen när jag såg dessa galna ex-punkare spela teater, kunde jag klart inse, att det som en gång var avantgardism i bildkonst fortsätter nu i teater, både formellt och i anda.

I bildkonsten, som man ofta fräckt kallar för den nutida konsten (contemporary art), ser vi konstnärer förklara med 2-3 A4 vad de gör (samt vad Deleuze eller någon annan säger), samtidigt som kritikerna och åskådarna aldrig nuförtiden tycker om / hatar deras verk. Det är alltid "intressant", det som händer. I teater finns det just nu mycket energi samtidigt som åskådaren inte hinner reflektera om det han/hon ser är intressant när själva spelet är en effektiv konstnärlig upplevelse, en trip, där man möter andra världar.

Det var också skönt att se klassisk dock- och marionetteater i Riga. Vélo Théatre och Turak påminde mig om det hur mycket skönhet både den klassiska och moderna dock- och marionetteatern förkroppsligar. Fast man ibland tycker att det är lite för allvarligt med marionetternas "mystiska" atmosfär (gäsp), kan man ändå oftare än i 'normal' teater vara säker på det att man ser något som är bra gjort när man stiger in i teatern. Kanske det är det att även om föreställningen annars skulle vara fiasko, har någon alltid arbetat pedant med dockorna.

Max

TEATERN, DEN OKÄNDA KONSTARTEN?

Att man orkar skriva om Okänd soldat... Trots att Smeds är Smeds är det här redan pinsamt - både för Smeds och kulturjournalisterna.

Smeds blir en nationell ikon om han inte blir mera öppet kritisk mot pressens regressivt nationalistiska hyllande och de idiotiska 'skandalerna' som har uppstått kring pjäsen.

Modern bildkonst kan inte vem som helst skriva om. Men teater - det är för alla!
Och detta gäller speciellt allt som händer på den legendariskt avantgardistiska Nationalteaterns scen.

Skribenter som aldrig skriver om teater (och troligen aldrig går på teater heller) vill plötsligt diskutera Smeds mästerverk, och berätta för oss hur fräscht det är. Tackar och bockar. Vi måste ju få höra om detta verk därför att det tolkar en nationell ikon (Linna - som tillhör gruppen Jean Sibelius, Alvar Aalto och Paavo Nurmi) på ett nytt sätt.

Max