Homo Alibi / Riga

Efter ett långt veckoslut i Riga där teaterfestivalen Homo Alibi i år hade dock- och objektteater som tema, sitter jag mer än någonsin och tänker på förhållandet mellan teater och visuell kultur. Jag har redan länge älskat Akhe, och nu igen när jag såg dessa galna ex-punkare spela teater, kunde jag klart inse, att det som en gång var avantgardism i bildkonst fortsätter nu i teater, både formellt och i anda.

I bildkonsten, som man ofta fräckt kallar för den nutida konsten (contemporary art), ser vi konstnärer förklara med 2-3 A4 vad de gör (samt vad Deleuze eller någon annan säger), samtidigt som kritikerna och åskådarna aldrig nuförtiden tycker om / hatar deras verk. Det är alltid "intressant", det som händer. I teater finns det just nu mycket energi samtidigt som åskådaren inte hinner reflektera om det han/hon ser är intressant när själva spelet är en effektiv konstnärlig upplevelse, en trip, där man möter andra världar.

Det var också skönt att se klassisk dock- och marionetteater i Riga. Vélo Théatre och Turak påminde mig om det hur mycket skönhet både den klassiska och moderna dock- och marionetteatern förkroppsligar. Fast man ibland tycker att det är lite för allvarligt med marionetternas "mystiska" atmosfär (gäsp), kan man ändå oftare än i 'normal' teater vara säker på det att man ser något som är bra gjort när man stiger in i teatern. Kanske det är det att även om föreställningen annars skulle vara fiasko, har någon alltid arbetat pedant med dockorna.

Max