Jag har delvis bott i Björneborg redan i tre år, men nu hann jag för första gången ta del i Lainsuojattomat-festivalen. Söndagen den 7 september var jag och se på UMKA (Riga), en visuell teatergrupp som har redan blivit legendarisk i de Baltiska staterna, fast medlemmarna kan inte ha hunnit bli äldre än trettio år.
Det var nog inte så bra som jag hade tänkt mig, med man kan ju inte förvänta att en grupp som är pionjär i visuell teater skulle år efter år kunna producera extrabra föreställningar. Norlevo FM var en cynisk och deprimerande analys om storstadsliv, som kanske passar bra in i den våldsamt kapitalistiska situationen som man just nu lever i Riga, men som teaterkonst i internationell kontext hade pjäsen inte så mycket att ge som narration. Det intressanta var ändå gruppens kreativa sätt att använda maskar, animation och målade planschar. UMKA är definitivt en av dom grupperna som skulle kunna ge föreställningar på dans-, animation-, bildkonst och teaterfestivaler, men frågar igen mig själv: vad är det som håller dem i teatervärlden? Det performativa och det teatrala blir bara större och större i bildkonsten, och det visuella aktiveras år efter år mera inom teaterns värld. När kommer dessa marginaler att mötas? Det finns ju redan konstnärer som Paul McCarthy som är kända i både världar, men det skulle finnas så mycket som man skulle kunna visa upp i samma (gemensamma? nya?) kontext. Att sätta ihop en festival med UMKA, Complicite, absurd dockteater, och sen bildkonstnärer som Paul McCarthy, John Bock, osv. skulle vara fantastiskt fint, men skulle publike(r)n(a) hitta dit? Största delen av teatervärlden vet hemskt lite om bildkonst och vice versa. Skulle en helt ny kategori av konst, som man på sätt och har försökt åstadtkomma teoretiskt med begrepp som performing, kunna byggas upp – och vad skulle man kunna kalla den för? Mobile Visual Art skulle kanske funka på engelska… Å andra sidan, dans har alltid varit jättenära visuell kultur…
Max
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar